tjillevippen, sitter hemma just nu med bellsii och vi har precis bakat negerbollar, snart bilre vidare till öster och baaa kööra! - Har inget intressant att skriva, men endå. Puss :* 

Jag orkar inte alla dagar.
Inte ens att tänka.
Vill bara ruska av mig den obehagliga känslan, minnena.
Men dom sitter så tätt inpå, nästan klistrade på min hud.
Ibland tror jag att det bara varit en dröm.
För något annat kan det ju inte vara?
Det har gjort för ont för att vara sant.
Tyvär var det ingen dröm utan
den kalla verkligheten från min vardag.
När lämnar minnena mig ifred?
När kan jag gå vidare och börja leva igen?